Ett tecken i tiden
Ett tecken i tiden är, med all rätta, återbruk. Att återvinna, köpa vintage och second hand, och snarare ön att rusa efter massproducerade halvmesyr, unna sig långvarig och stabil kvalitet. Vi satsar på ett hem och en garderob som ska hålla över tid.
På såväl nobelfesten som ELLE-galan 2018 hade flera av deltagarna tagit på sig ett plagg som de använt tidigare eller köpt i andra hand. Slit-och-släng samhället är, om jag får tro och hoppas, med stor sannolikhet på väg bort. Det är helt enkelt inte längre hållbart att konsumera som vi gjort sedan den stora industrialiseringen drog igång. Det är hippare att ha sin mormors gamla klänning när man gifter sig än en nyproducerad. Det är, oavsett hur dyrt objektet var från början, mer värdefullt med återbruk än något nyproducerat. Dokumentärer, repotageböcker och nyhetsartiklar upplyser oss gång på gång om hur dåliga arbetsförhållanden som råder för de människor som arbetar i de fabriker som förser västvärlden med skräp. Kvinnan som syr toppar åt budgetkedjorna tjänar knappt in vad en sådan kostar på en hel månads arbete. Vi får veta det gång på gång.
Klockor är inte en förbrukningsvara på samma sätt som till exempel strumpbyxor eller t-shirts. Ändå hoppas jag att vi märker/kommer märka av samma återbrukstrend också inom detta område. Äldre klockor är ofta av gedigen kvalitet. De tål att repareras hos urmakare (https://www.urmakare.se/) och användas om, och om, igen.
Att köpa en fin klocka på auktionshus eller i en vintage-affär behöver inte alls bli särskilt dyrt (om man jämför med nyproduktion) om du är beredd att lägga en slant på en kvalitetsreparation.
Vi måste tänka på vår planet. Vi går mot nya, mer miljövänliga tider. Och klockan på armen, som ju anger tiden – det är väl så gott som självklart att den ska vara med!
